livet

asså jag har bara lite tankar om livet!

är det till för att ha roligt, gråta, göra det man älskar mest av allt och vara med dom man älskar mest...ah, helt enkelt bara levas? eller är det meningen att man bara ska gråta, inte gör det man älskar mest och bråka med dom man älskade mest? själv tycker jag att livet är jävligt meningslöst vissa dagar, allt går bara nerför och man känner sig inte bra för en sekund, man bråkar med allt och alla. och juste, sen undrar jag om det är värt att förlåta en gammal vän eller bara försöka gå vidare och inte ta upp kontakten så mycket, det här är ju svårt...VARFÖR ÄR LIVETS VAL SÅ SVÅRA!? me don't like this!

fan, jag vet inte ens vad jag ska göra med mitt liv...ska jag rida, det som jag så in i helvete älskar mest? eller ska jag skita i det? ska jag förlåta en gammal vän som jag har passerat för läääängesen? eller ska jag skita i den också? ska jag ha roligt när nånting är så kul att man viker sig av skratt och bara gråta ut när jag mår som sämst? eller ska jag bara gråta? ska jag leva livet så som jag vill ha det? eller ska jag bara leva det så som det är menat att levas?

det finns många frågor, men frågan är; vilka frågor ska man välja?

ibland känns det bara som att jag inte vill rida längre, jag vill inte se nån häst, men samtidigt kan jag inte vara ifrån dom. ibland vill jag förlåta en gammal vän, men samtidigt tänker jag på vilken idiot den var. ibland vill jag bara ha så jävla roligt som bara jag och mina kompisar kan, men samtidigt tänker jag att jag bara vill vara ledsen. ibland vill jag bygga upp mitt liv dag för dag och bestämma vad jag ska göra, men samtidigt så vill jag bara skita i det och ta dagarna som dom kommer. hmm, livets val är svåra, men nån gång måste man välja, men då är ju frågan; är detta det rätta?

livet har ju typ...oändligt med frågor och man kan nog aldrig få svar på alla, men många måste man ju klara av och svara på själv, för många svar finns ju inom en, men många dagar så känns det bara som att man går runt och är deppig för alla frågor, man mår ju dåligt då...många dagar i skolan så ser ju lärarna på en om man är deppig, i alla fall plaxedes vår engelska lärare, när hon ser att jag bara sitter tyst på min plats och ser hur deppig ut som helst, så brukar hon komma fram och fråga vad som är fel...eftersom jag oftast är en riktigt glad och rolig tjej som alltid skrattar på engelska lektionerna och när jag bara sitter ner och tittar så märker hon rätt snabbt att nåt är fel. brukar inte vara så mycket på dom andra lektionerna, kanske är för att engelska är mer krävande, det är ju ett annat språk och när vi har andra språk så blir jag tröttare och om jag inte mår så bra just den dagen så syns det nog mest på engelskan, sen kan jag visa det på idrotten också, jag vill liksom inte göra så mycket och jag är inte så aktiv. lena vår idrottslärare, som också är min kontaktlärare, hon brukar inte fråga mig om nåt är fel, men jag tror nog att hon märker, för jag är också sån innan lektionen börjar, asså jag och felicia brukar springa runt och skratta och hålla på, men när jag är deppig, så sätter jag mig bara ner på bänken och är alldeles borta vissa dagar, men lena brukar inte säga nåt, men jag tror nog att hon märker. det blir nog rätt tydligt på spralliga och "skrattiga" tjejer när vi inte mår så bra, vi sitter ju bara ner och glor då. ja ni, livet är tufft, men det är nog nåt man får leva med. asså när vi mår dåligt, asså om det har med skolan och göra så vet vi ju att våra kontaktlärare och sånt tjofräs alltid finns där om man vill prata, som jag pratade skit mycket med lena i början av 9:an när jag inte mådde så bra, jag grät efter nästan varje idrottslektion för att det hade med idrotten och göra och hon lyssnade ju alltid på vad jag hade och säga och det känns bra och ha nån lärare som bara lyssnar på en när man pratar...visst, lena kanske inte är den som kramar om en när man gråter, beror på vad det är, men när man gråter eller bara har tårar i ögonen, så försöker hon prata så mycket som det går och så försöker hon le så som bara hon kan och då blir man helt plötsligt lite gladare, haha, jag gillar när ens kontaktlärare ler om man är ledsen och har pratat om nåt som inte är så himla kul, för man blir alltid liiite gladare, så det känns skönt att dom alltid finns där om man vill prata :)

asså shit, vilket lååångt inlägg, asså förlåt, men jag var bara tvungen och skriva av mig. fan, en guldstjärna till dig som orkar läsa mitt inlägg om livet, hahaha!

ae, nu är klockan halv 11 och jag måste sticka in i duschen och sen måste jag sova :)

tjofräs!